29 oktober 24 - Suzanne Osten trodde inte på döden
- Suzanne trodde inte på döden, och det gör hon inte nu heller, sa hennes livskamrat Etienne Glaser idag i radions P 1-morgon. Ett mycket intressant, ja rentav sensationellt, konstaterande. Jag hajade liksom till, och såg fram emot en rad intressanta följdfrågor: Vad menar Glaser med det gör hon inte nu heller? Tänker han sig att hon finns någonstans? I så fall var, och i vilken form? Och tror han i så fall att det går att få kontakt med henne, att kommunicera med henne på något sätt? På vilket sätt tänkte hon sig att döden inte är slutet? Var det som eventuellt skulle utspela sig efter döden någonting som de båda pratade om? Trodde Suzanne på någon form av reinkarnation? Hur såg hon allmänt på själen, medvetandet, tiden, Gud?
Men det enda intervjuaren fick ur sig var ett avmätt:
- Nä.
Varpå hon raskt gick vidare med frågan:
- Vad säger du om hennes betydelse för den svenska
kulturdebatten?
Jag har många gånger förvånats, och rent av upprörts, över det svenska media-etablissemangets oförmåga att röra sig utanför sin
comfortzone när det gäller djupexistentiella och andliga frågor. Det är ingen överdrift
att påstå att vi lever i världens mest sekulära och ateistiska land. Att det
råder en andlig analfabetism i Sverige.
Så fort man närmar sig detta område så famlar etablissemanget inte bara i blindo, man fattar överhuvudtaget inte vad det är fråga om. Det går förvisso alldeles utmärkt att prata om vård i livets slutskede, med fokus på att den måste bli bättre och få kosta mer. Men själva mysteriet döden ignoreras fullständigt.
I de minnesprogram och inslag i olika medier som nu kommer
att följa efter Susanne Ostens bortgång kommer man därför inte att intressera
sig för Etienne Glasers ord. Trots att det är en mycket dramatisk och
omvälvande utsaga så kommer den att gå spårlöst förbi.
Michel Foucault menade att ett samhälle förtränger antingen döden eller sexualiteten. Det råder knappast någon tvekan om vad det är vår samtida kultur förtränger, och vad den bejakar. I kontrast finns inom många muslimska kulturer en upphöjd syn på döden, exempelvis genom hyllandet av martyrer och detaljerade skildringar av paradiset. Parallellt med detta är sexualiteten, framför allt kvinnans sexualitet, strängt reglerad och inte sällan något tabubelagt. Sexuella uttryck och diskussioner kring ämnet betraktas som skamliga eller olämpliga.
Vi älskar döden som ni älskar livet - var Islamiska statens slogan, men man kanske lika gärna kunde ha sagt vi älskar döden som ni älskar sex.
David Lynch sa vi något tillfälle att döden är det enda han finner riktigt intressant. Mer intressant än sexualiteten, eftersom
sexualiteten kan exploateras, modifieras och experimenteras med. Döden däremot
är på ett helt annat sätt definitiv, binär, oåterkallelig.
Något av det vackraste som sagts om döden är dessa ord som
tillskrivs indianhövdingen Chief Crowfoot
Inom kort kommer jag att gå bort från er, vart jag går då vet jag inte. Vi kommer från evigheten och återvänder till evigheten. Vad är livet? Det är buffelns andedräkt en kall vintermorgon, det är eldflugans snabba glöd i natten, det är den lilla skuggan som löper över gräset och försvinner i solnedgången.
Vila i frid Suzanne. You touched my perfect body with your mind
På Ordfronts hemsida minns man Suzanne Osten så här
