24 oktober 24. Del av dinosaurie i Halmstad
Jag har sedan i somras besvärats av ett mycket märkligt bubblande och knäppande ljud i högerörat, ett ljudfenomen som kommer och går och som till min lättnad nu dyker upp med allt större mellanrum. Trots att fenomenet alltså spontant över tid tycks klinga av, ville jag få klarhet i vad det är som pågår. Jag tog därför tåget till Halmstad där jag efter en egenremiss fått en tid på sjukhusets öron- näs- och halsmottagning.
På väg till sjukhuset slank jag in på Halmstads stadsbibliotek och lånade tre böcker av Simone Weil, en fransk mystiker och filosof, som trots att hon gick bort blott trettiofyra år gammal lämnade efter sig skrifter med ett så genomgripande innehåll att hon beskrivs som ”en modern helgongestalt, en självutplåningens och den andliga högspänningens hjältinna”. Bibliotekarien fick hämta böckerna i magasinet då de inte lånas ut särskilt frekvent.
Tillsammans med Chat GPT djupborrar jag på Substack i frågan om dualitetens märkliga och mäktiga väsen. Är dess dominans i vår upplevelse av verkligheten oundviklig? Hur skulle ett alternativ kunna gestalta sig? Är något sådant ens möjligt?
Det står klart att Simone Weil lämnat värdefulla bidrag i försöken att förstå fenomenet dualitet. I Tyngden och Nåden, hennes mest kända bok, skriver hon.
På sjukhuset undersökte läkaren mina näsborrar med en mikrokamera. Han rotade runt en stund, kollade hörselgångar och spolade rent och konstaterade att någon orsak inte stod att finna. Vad det märkliga ljud jag upplever beror på visste han inte, men han antydde att det var någon form av … inbillning.
Så här i efterhand ångrar att jag inte konfronterade honom
med vad han menade med inbillning. Ljuden jag upplever är ju högst reella. Jag misstänker att
om en skolmedicinsk läkare av hans typ inte hittar något organiskt fel så är
den enda rimliga slutsatsen att någon sorts psykologisk mekanism ligger bakom.
Doktorns kryptiska kommentar lämnar en hel del frågor obesvarade. Har månne en delirisk be bop-artist kapat min örontrumpet och testar ett nyskapande tonspråk? Är det ett förstadium till imperativ rösthallucinos, där uppmaningar till seriemord med kanibalistiska inslag inom kort kommer att kunna urskilljas? Är det utomjordingar som söker kontakt? Kanske stammar störningarna från ett implantat som opererades in i mitt skallben under en alien abduktion jag varit med om och förträngt? Kanske hämtades jag ur min säng mitt i natten, fördes ombord på deras skepp och ...
Läkaren kunde väl åtminstone gjort sig omaket att skriva en remiss till en hypnotisör, med vars hjälp jag kunde regrediera till tidigare liv, för att där söka förklaringen. Kanske var jag fotsoldat vid slaget vid Poltava och tillfogades en skada som nu, i min nuvarande inkarnation ger sig till känna på detta sätt? (Nej, jag tror varken på utomjordingar, reinkarnation eller tidigare liv. Jag tycker om att tänka i sådana banor, det är allt).
På väg tillbaka till centralstationen hittade jag ett livs levande antikvariat. Vilket kändes lite som att få syn på en hällristning eller del av dinosaurie.
På filosofhyllan fanns en av de böcker jag varit på jakt efter och som jag lånat på bibblan Weils Tyngden och Nåden, vilken jag la vantarna på för 150 kronor. Boken innehåller kapitel som
- Att avstå från tiden
- Begära föremålslöst
- Ateismen som rening
- Universums innebörd
