16 november 2024 - I dag hittade jag ett höstlöv

I dag hittade jag ett höstlöv på gräsmattan. Jag insåg omedelbart, som om jag sett mitt eget ansikte i en spegel, att detta löv är jag. Att lövet är allt. Att inget mer än detta löv behövs. Att tiden inte finns, att den aldrig funnits och aldrig kommer att finnas och att alla våra synder är oss förlåtna. 

Jag insåg att ju färre ord jag använder för att beskriva denna ögonblickliga transcendentala insikt, desto bättre. För lövet är i sig svaret på alla frågor som jag, (eller någon annan) någonsin formulerat. 

Lövet var aldrig något annat än hela universum, i form av ett löv, som aldrig var något annat än hela universum, i form av ett löv, som aldrig var något annat än hela universum, i form av ett löv … typ.

Eller så här:

To see a World in a Grain of Sand And a Heaven in a Wild Flower

 Hold Infinity in the palm of your hand And Eternity in an hour.

Fast med detta höstlöv i stället för Blakes vildblomma då alltså. 

Eller Rilkes

For here there is no place

that does not see you.

 

Eller varför inte Wordsworths

To me the meanest flower that blows can give

Thoughts that do often lie too deep for tears.

Lövet filosoferar inte, det grubblar inte över livets mening, det gör inte yoga, det försöker inte bli ett bättre, vackrare eller mer framgångsrikt löv än andra löv.  

Sa jag att lövet aldrig var något annat än hela universum, i form av ett löv?

ÄLDRE INLÄGG